Du och Jag

Här kommer ett efterlängtat inlägg. Jag vill berätta allt medan det är färskt i minnet. Ni har sedan tidigare hört om min träning, uppladdning och start och nu ska jag berätta om när jag för första gången åkte Vasaloppet (Öppet spår 2012). I detta inlägg berättar jag om de fyra första milen.

....När staven var fixad kunde jag börja snegla upp mot backen. Det myllrade av folk. Längs fjällsidan strömmade åkare likt en meander. Det var ett mäktigt skådespeleri. Tempot var lågt men stämningen hög. Jag satte kurs till vänster i backen för att det såg ut som att det gick något snabbare på den sidan. Några spår fanns det inte att tala om. Hur var då den första backen? Monsterbacken som den har kallats. Jag måste säga att jag inte tog ut mig. Kanske är den jobbig för eliten som ligger först men för oss motionärer var tempot inte högre än att man hade kunnat lägga dig ner på mage och rulla sig fram. Visst hade man kunnat bli stressad över den låga hastigheten men jag, likt de flesta omkring mig tog allt med ro. Jag förstod att det skulle bli bättre längre fram och att det gällde att passa på att njuta medan man hade chansen. Dessutom är det inte helt fel med en mjukstart när man bara sovit tre timmar.

När jag kom upp på backens krön såg man solen för första gången. Jag blev förvånad av hur kort backen faktiskt var. Jag kan rekommendera att provåka den en gång innan man åker loppet som jag gjorde. När man avdramatiserat det värsta är det inte mycket kvar att oroa sig över. Kanske hjälper det också att man på toppen av första backen möts av den glada skylten "Nu har du nått banans högsta punkt". Vilket får en att tänka, nu är det bara nerförs kvar, vilket inte är helt fel med 8,5 mil kvar.

Vid skylten började det luta nedför. Första riktiga åkingen blev en nedförsbacke. Jag märkte snabbt att jag hade väldigt bra glid och fick för att inte åka in i framförvarande åkare åka mellan spåren. Det fina glidet fick självförtroendet att stärkas. Hastigheten hade gått från ynka 6 km i timmen till 13 km i timmen. Myrarna bredde ut sig och jag njöt av det vackra naturskådespelet. Solen strålade och snön gnistrade. Jag fick lyckorysningar.Att få vara ute i naturen och röra på sig kan ju vara det bästa som finns. Jag tittade långt framför mig. Det var svart med människor och spåret snirklade sig likt en fjällbäck. Å ena sidan förundrades jag över att vi var så många som åkte å andra sidan önskade jag att fler fick vara med, känna och se det jag kände och såg.

Myrarna gick fort och det kändes som jag precis kommit ut i spåret när skylten med Smågan 1 km kom. Efter 1 timme och 10 minuter var jag i Smågan. Jag konstaterade att kontrollerna inte var små samhällen. Smågan ex. var uppställda tält mitt ute på en myr (det hade jag inte trott!). I Smågan kände jag mig pigg. Jag drack tre koppar med vatten och trots att jag inte hunnit äta mina ”innan start mackor” så kände jag inte att någon kolhydratspåfyllning var påkallad. Jag myste igenom kontrollen och fortsatte direkt mot Mångsbodarna.Spåret mot Mångsbodarna var enkelt. Platta myrar fortsatte att breda ut sig och jag tänkte, de som sa att Vasaloppet var platt har rätt.

På grund av det platta underlaget och då jag fortfarande kände mig pigg i armarna fortsatte jag staka. Jag placerade mig mellan spåren för att komma förbi den strida strömmen av åkare. Framför allt det som glatt överskrattat sin egen åkhastighet och lagt sig som bromsklossar i de snabbaste två spåren.  Jag stakade och stakade. Underlaget mellan spåren var hårt och jag gled bra. Utan någon större ansträngning nådde jag Mångsbodarna.

Mellan Smågan och Mångsbodarna hade jag hållit ett  tempo på 14 km i timmen och jag hade varit ute i två timmar och sex minuter. I Mångsbodarna var det dags för första kolhydratsladdningen. Efter tre muggar vatten laddade jag i mig en halv kexchoklad. Ni ska veta att det var inget såsande i kontrollerna direkt. Jag drack mitt vatten och stakade vidare med en stav medans jag åt min choklad. Det gäller att inte bli kall och att hålla flåset uppe. Dessutom så kände jag mig fortfarande pigg och stark. Efter Mångsbodarna bar det av mot Risberg.

Banans första backar kom men jag fortsatte att staka. Jag förvånades över hur stark jag kände mig. Jag som inte ens staktränat!. Jag konstaterade även att jag tyckte att det var mindre jobbigt att staka än att diagonala. Att använda armar och rygg kostade mig mindre energi än att använda benen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att - kunde tjejerna under tjejvasan staka hela vägen så kan jag också det. Sådana saker kan motivera mig. Jag kan säga saker som ”Det här är inget mot att föda barn” ”kan Kalla så kan jag” osv. Det stärker mig och får mig att orkar längre.

När jag tränade inför Vasaloppet tänkte jag ofta ”jag har ont nu men det är ingenting emot den smärta jag kommer att känna under Vasaloppet” Det hjälpte mig då. Sen att det visade sig vara jobbigare att träna inför Vasaloppet än att faktiskt genomföra det är en helt annan sak. Adrenalinet man får i spåret, alla glada leenden, stoltheten man känner varje gång man når en kontroll gör att nästan alla smärtor försvinner.

Just innan Risberg började min dock min nacke att kännas stel och armarna började bli möra. Jag tänkte – Det här tempot kommer jag inte kunna hålla hela vägen. Jag kände även av mitt ena knä. Att åka mellan spåren har den nackdelen att man inte får någon stabilitet vilket gör att man får använda sina små muskler i foten något som jag inte tränat upp.  Detta betydde att jag började snebelasta mitt knä som började ömma lite oroväckande. Jag tänkte – Alla som jag åker om nu kommer att åka om mig längre fram och de kommer att tänka ”varför skulle hon om oss för första början”. - Men jag får fan inte ge mig nu!

Just innan Risberg tänkte jag – I Risberg ska jag stanna och vila och äta mina matlådor som jag så omsorgsfullt förberett. Så blev det inte. En fördel och nackdel, beroende på hur man ser det, är att tempot i spåret alltid går ner lite just före en kontroll. Det är som att allas depåer börjar ebba. Det betyder att oavsett vilket tempo man vill hålla får anpassa sig. Det korkar igen. För min del var det nog ingen nackdel för det gjorde att jag fick lite gratis vila samtidigt som jag inte kunde ge mig själv dåligt samvete. Så när jag nådde Risberg, ätit en kexchoklad och fyllt på med vatten kände jag mig hur pigg som helst. Någon minut tog det och sedan bar det av igen mot Evertsberg. Jag hade då varit ute i två timmar och 58 minuter. Sträckan mellan Mångsbodarna och Risberg hade avverkats på en hastighet av 12,6 km i timmen.