Del 2: kolhydratsladdningen och sömnen för Vasaloppet
Kolhydratsladdningen
Jag hade läst på i boken ”En svensk klassiker, den stora utmaningen för motionär och elit” av Camilla Porsman hur man skulle lägga upp sin kolhydratsladdning både före, under och efter loppet. Kolhydrater som nu förtiden är hatade och ratade hyllades plötsligt. Jag fick insikt om glykogenets betydelse. Visste ni exempelvis att när man ”går in i väggen” då är kolhydratersdepåerna tömda och kroppen börjar bränna fett. Att bränna fett kanske är bra för den som vill gå ner i vikt men för en långdistans idrottare är det förödande. När kroppen börjar bränna fett blir kroppen och huvudet segt. Man får mjölksyra och känner sig sliten. Det är därför det är så viktigt att ladda kroppen rätt inför ett lopp.
Med all denna nya insikt påbörjade jag min laddning när det var en vecka kvar till start. Men jag hann bara börja innan planen kraschade. Att äta massor av pasta är inte och kommer aldrig bli min grej. I stället ökade jag mängden frukt, mängden gröt på morgonen, och mängden kvällsmackor. Lite panik kom smygande, jag måste få i mig mer kolhydrater. Min väg fick bli den icke-rekommenderade ”godis och sötsaker vägen”. Att jag är ett godismonster vet de flesta, och visst det är inte de ultimata kolhydraterna men det var i alla fall några. Dagarna innan blev det tre semlor och en påse godis om dagen.
Fyra dagar innan loppet började magen krångla. Mycket stilla sittande och sockerstinn diet verkade irritera min känsliga mage. Aptiten var dålig och jag fick tvinga i mig mat. Två dagar före loppet kunde jag knappt äta alls, magen vände sig och jag såg på maten utan känslor. Paniken kom igen, jag måste få i mig mat.
Dagen innan loppet gick frukosten bestående av två ostmackor och en risifrutti bra. Sämre gick det vid lunch när jag knappt fick i mig en halv portion lax med grönsaker och potatis. På eftermiddagen började jag känna mig illamående. Jag gick från fik till fik i Mora för att hitta något som jag kunde få ner i magen. Det slutade med att jag beställde en smootie på Waynes och bestämde mig för att jag inte fick gå hem förens jag fått ner den. Det tog 2 timmar! Vid sextiden pillade jag i mig 15 Scan köttbullar och sedan vände det. Middag och sedan två ostmackor fick det bli innan jag vid 8 tiden hoppade i säng. Vid klockan två vaknade jag och åt en kexchoklad och drack en halv liter vatten. På morgonen klockan tre när jag skulle upp hade jag förberett två ostmackor, dessa sköljdes ner med en redbull och en flaska vatten.
Det jag kan konstatera är att kolhydratladdning var svårt. Min mage förstod inte vad jag höll på mig och när tävlingsnerverna började smyga sig på med fyra dagar kvar till start försvann all form av aptit. Men med facit i hand inser jag att jag inte behöver mer än ca 3-4 dagars kolhydratsladdning. För det man ska veta är att kolhydratslagringen endast räcker till 2,5 timmes ansträngning, oavsett hur mycket du knaprat i dig innan.
Jag som fyller på varje timme när jag tränar behöver inte så stora reserver.
Det man kan tänka på dagarna före är att man ser till att inte kolhydratlagrena töms. Det är bättre att äta lite för mycket än lite för lite och att vila. Orsaken till att man inte vill köra hårda pass innan är inte bara att man ska känna sig stark och fräsch utan att man inte vill tömma de lager man byggt upp.
En sista lärdom jag fick var att inte oroa sig. Visst var kanske inte semlor och godis en optimal uppladdning men den funkade för mig. Man ska lyssna på sin egen kropp för den reglerar sig själv i stor mån.
Den behövliga sömnen
Man ska sova för att vara pigg men hur ska det gå till när det enda man tänker på så fort man blundar är allt man ska och kan göra. Veckan före Vasaloppet var min kropp uppe i högvarv. Så fort jag gick och la mig kom tankarna, ”Tänk om det blir mycket trafik?” ”Vad ska jag äta för frukost?” ”Vart ska jag parkera?” osv. Det var ett gissel och jag sov oroligt.
Tre dagar före start var sömnen näst intill obefintlig. Jag somnade vid sent och vaknade vid sextiden. På dagarna gick jag i som i en trans. Ögonen var trötta men adrenalinet höll mig vaken.
Natten innan loppet gick jag och la mig vid klockan 8 men jag somnade först vid kvart över tolv. Vid tre skulle jag upp och åka in till Mora för att ta transitbuss till Sälen. Det jag kan konstatera är att jag har mer tävlingsnerver än jag trott. Jag var varken stressad eller plågad, jag var laddad och ville att allt skulle vara välplanerat. Inget fick gå snett.