Del 1: Vasaloppet är målet
Tanken om Vasaloppet
Idén att åka Vasaloppet har som hos många andra svenskar funnits hos mig länge. En tanke, men inte mer. Sen såg jag programmet Allt om Sverige. Ett program som tar en grupp amerikaner till Sverige för att de ska finna sina svenska förfäder. Under programmet fick deltagarna ett par frågor, bland annat ställdes frågan -Vad är Vasaloppet för någonting? var på en av deltagarna svarade ett skidlopp som alla svenskar vill göra men som man aldrig gör. När han sa det skrattade jag till och tänkte – ja så är det verkligen. Tanken om Vasaloppet växte sig starkare. Inte skulle jag väll bli en av dem som alltid sa att jag skulle genomföra loppet, men aldrig gjorde det. Jag beslöt mig för att anmäla mig. Vad är väll en anmälan? Jag kan ju alltid sälja startplatsen om jag ändrade mig och dessutom är träningstid aldrig bortkastad tid. (september 2011)
Träningen inför loppet
I november började uppladdningen. Min vanliga träning utbyttes mot skidspecifik träning. 2 gånger i veckan körde jag ett långpass på crossmaskinen. Passen varierade mellan 1,5-2 timmar. Mellan dessa pass underhöll jag konditionen med lättare löpning och spinning. Styrkemässigt körde jag ett rygg- och ett bröstpass i veckan med fokus på de stora muskelgrupperna.
Laddningen gick bra till en början tills jag fick ett virus och blev tvungen att äta penicillin en månad. Musten gick ur mig och jag kände hur musklerna rann av kroppen. Att komma tillbaka efter en månads uppehåll var mentalt tungt. Räddningen blev en semesterresa till Trysil. Under semestern, som egentligen var avsatt för slalom, lyckades jag klämma in de första längdskidspassen. Jag började lugnt med 1,2 mil, för att snabbt trappa upp till 2,5 mil per dag. Semestern avslutades med en tur på 4,5 mil och sammanlagt hade jag skrapat ihop 14,5 mil.
Med milen i kroppen stärktes självförtroendet och motivationen. Det enda jag kunde tänka på var loppet och min uppladdning. Det enda jag pratade om var vad, hur och när jag skulle göra olika skidrelaterade saker. Men snön lyste med sin frånvaro i Göteborg och jag insåg snabbt att det enda sättet att få mil i kroppen är att börja "jaga snö".
I början av januari åkte jag upp till Lindvallen över en lång helg, körde två lång pass på 4,5 och 5,5 mil. Därefter bar det av till Värmland där jag stretade runt på Kalhyttans konstsnöspår i Filipstad 4,5 mil totalt. Sen åkte jag hem till Göteborg igen. Två veckor på gymmet med varierad lätt träning följde. Sen bar det av upp till fjällen och Tandådalen. Resan inleddes med att jag, Andreas och Christian provade spåret som gick mellan Sälen stadium och Sälen by för att sedan prova på den ökända startbacken i Vasaloppsspåret. Med 3 mils start på helgen och sedan efterföljande 5,4 mil, började formen kännas fin.
Efter resan var det några stillsamma veckor i Göteborg med svikande motivation. I början på februari åkte jag sedan upp till Umeå, där jag betade av en rad mil. Kroppen började kännas sliten och skidåkningen kändes för första gången som ett nödvändigt ont. I slutet på Umeå vistelsen vände det och jag fick till en riktigt bra dag i spåret med 4 mil. Jag kände mig återigen stark. Milen hade förbättrats från 1h 10 min i Trysil till 50 min och jag hade börjat staka lätt på raksträckorna.
Efter Umeåresan åkte jag till Värmland där jag fick en dags teknikträning med Matthias Svan. Jag lärde mig om stakning och balans. Jag blev filmad och korrigerad. Nu var det bara två veckor kvar till Vasaloppet och jag tvekade på om min träning var tillräcklig. Klarar jag nio mil? Jag har aldrig kört mer än 5 mil och alltid när jag åker tar tar jag långa fika pauser.
På hemmaplan började min sjuka omgivning göra sig påmind och en morgon kändes halsen lite rostig. Det var en blandad känsla. -Gud vad skönt nu kan jag ställa in, - å andra sidan nu får jag inte veta hur långt min träning skulle ha tagit mig. Jag bet ihop och bestämde mig för att inte bli sjuk. Det ska tilläggas att jag är sjuk vart annat vart tredje år så det är inget som hör till vanligheterna.
Från början hade min plan varit att vila den sista veckan innan loppet men med en förkylning hängandes luften vågade jag inte slappna av. Jag körde lättare pass med löpning ca 30 min per dag, 30 min stakning och balansträning på balansplatta. Plötsligt var det fredag och det var ynka två dagar kvar till loppet. I kroppen fanns 53 mil skidåkning, varav ca 5 långpass över 4 mil, 6 långpass på crossmaskinen, 3 mil på stakmaskin. Frågan var om det skulle räcka…
Material
Under hela min träningsperiod åkte jag på min mammas gamla skidor. Skidorna hade inte mycket till glid. Med en vecka kvar till loppet tyckte min man att det var dags för mig att införskaffa ett par nya åkbara skidor. Det blev ett par Madshaus. Dessutom hade Svan sagt att min stavar var 5 cm för korta så det fick bli ett par nya Swix stavar i composit material.
Kläder och utrusning
Inför loppet hade jag införskaffat: Ett vattenbälte, skidbyxor, ryggsäck, skidglasögon, valla, nesserat, tunna skidhandskar, värmekuddar, pannband, sportstrumpor, underställ och lite andra små saker. Ett projekt som jag till en början trodde skulle kosta 1000 kr (anmälningsavgiften) hade helt plötsligt runnit i väg. Plötsligt var jag kittad från topp till tå med ny utrustning.
I morgon kommer ett inlägg om hur jag la upp mitt lopp, vad jag gjorde bra och vad jag gjorde mindre bra och mina intryck av upplevelsen.
Härligt att läsa Desirée, visst längtar man redan nu till nästa år!?