Du och Jag

Kan inte förstå varför jag har plattmage (?) jag tränar aldrig mage!! (situps m.m.) men vad jag råkade skymta idag.. en tendens till rutor? Det enda jag kan säga till er är, börja stakträna!! Jag kör ca 1,5 h i veckan. Ett pass 1 h, ett pas 30 min. Vissa veckor blir det bara 1 h.

Jag älskar verkligen att ta modellbilder..

Ni vet ju att jag driver ett fotoföretag och ibland är jag ute och fotar folk.
Igår var det dags för en modellplåtning.

Cassandra är 14 år och vill bli modell så jag hjälpte henne med hennes
portfolio.



Jag blev riktigt nöjd med resultatet även om ljuset ute var riktigt dåligt
igår. Vill ni också bli fotade av mig så får ni höra av er så ska jag
se vad jag kan göra.

En riktig toppen kväll på Halta Lottas med Simon, Bella,
Nima och Matilda. Jag är nöjd för att en hambugare, två glas vin,
två kaffe och en efterrätt kostade mig 220kr. Det kallar jag
prisvärt! Efter middagen gick jag och Matilda hem
tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord.
Det var så trevligt! vilken grym vän jag har!
Nu ska jag upp i säng. I morgon ska jag upp tidigt och jobba.
Love you my friends!

Lackade skor i orange, en tunn skinjacka, ett par indianskor, en termosväska i läder, några enkla pastelfärgade toppar och ett tjockt halsband med mycket krims-krams

Min pulsklocka hade jag på de första tre milen på Öppet spår här ser ni en suddig
bild över vilken puls jag hade.

Här kommer ett efterlängtat inlägg. Jag vill berätta allt medan det är färskt i minnet. Ni har sedan tidigare hört om min träning, uppladdning och start och nu ska jag berätta om när jag för första gången åkte Vasaloppet (Öppet spår 2012). I detta inlägg berättar jag om de fyra första milen.

....När staven var fixad kunde jag börja snegla upp mot backen. Det myllrade av folk. Längs fjällsidan strömmade åkare likt en meander. Det var ett mäktigt skådespeleri. Tempot var lågt men stämningen hög. Jag satte kurs till vänster i backen för att det såg ut som att det gick något snabbare på den sidan. Några spår fanns det inte att tala om. Hur var då den första backen? Monsterbacken som den har kallats. Jag måste säga att jag inte tog ut mig. Kanske är den jobbig för eliten som ligger först men för oss motionärer var tempot inte högre än att man hade kunnat lägga dig ner på mage och rulla sig fram. Visst hade man kunnat bli stressad över den låga hastigheten men jag, likt de flesta omkring mig tog allt med ro. Jag förstod att det skulle bli bättre längre fram och att det gällde att passa på att njuta medan man hade chansen. Dessutom är det inte helt fel med en mjukstart när man bara sovit tre timmar.

När jag kom upp på backens krön såg man solen för första gången. Jag blev förvånad av hur kort backen faktiskt var. Jag kan rekommendera att provåka den en gång innan man åker loppet som jag gjorde. När man avdramatiserat det värsta är det inte mycket kvar att oroa sig över. Kanske hjälper det också att man på toppen av första backen möts av den glada skylten "Nu har du nått banans högsta punkt". Vilket får en att tänka, nu är det bara nerförs kvar, vilket inte är helt fel med 8,5 mil kvar.

Vid skylten började det luta nedför. Första riktiga åkingen blev en nedförsbacke. Jag märkte snabbt att jag hade väldigt bra glid och fick för att inte åka in i framförvarande åkare åka mellan spåren. Det fina glidet fick självförtroendet att stärkas. Hastigheten hade gått från ynka 6 km i timmen till 13 km i timmen. Myrarna bredde ut sig och jag njöt av det vackra naturskådespelet. Solen strålade och snön gnistrade. Jag fick lyckorysningar.Att få vara ute i naturen och röra på sig kan ju vara det bästa som finns. Jag tittade långt framför mig. Det var svart med människor och spåret snirklade sig likt en fjällbäck. Å ena sidan förundrades jag över att vi var så många som åkte å andra sidan önskade jag att fler fick vara med, känna och se det jag kände och såg.

Myrarna gick fort och det kändes som jag precis kommit ut i spåret när skylten med Smågan 1 km kom. Efter 1 timme och 10 minuter var jag i Smågan. Jag konstaterade att kontrollerna inte var små samhällen. Smågan ex. var uppställda tält mitt ute på en myr (det hade jag inte trott!). I Smågan kände jag mig pigg. Jag drack tre koppar med vatten och trots att jag inte hunnit äta mina ”innan start mackor” så kände jag inte att någon kolhydratspåfyllning var påkallad. Jag myste igenom kontrollen och fortsatte direkt mot Mångsbodarna.Spåret mot Mångsbodarna var enkelt. Platta myrar fortsatte att breda ut sig och jag tänkte, de som sa att Vasaloppet var platt har rätt.

På grund av det platta underlaget och då jag fortfarande kände mig pigg i armarna fortsatte jag staka. Jag placerade mig mellan spåren för att komma förbi den strida strömmen av åkare. Framför allt det som glatt överskrattat sin egen åkhastighet och lagt sig som bromsklossar i de snabbaste två spåren.  Jag stakade och stakade. Underlaget mellan spåren var hårt och jag gled bra. Utan någon större ansträngning nådde jag Mångsbodarna.

Mellan Smågan och Mångsbodarna hade jag hållit ett  tempo på 14 km i timmen och jag hade varit ute i två timmar och sex minuter. I Mångsbodarna var det dags för första kolhydratsladdningen. Efter tre muggar vatten laddade jag i mig en halv kexchoklad. Ni ska veta att det var inget såsande i kontrollerna direkt. Jag drack mitt vatten och stakade vidare med en stav medans jag åt min choklad. Det gäller att inte bli kall och att hålla flåset uppe. Dessutom så kände jag mig fortfarande pigg och stark. Efter Mångsbodarna bar det av mot Risberg.

Banans första backar kom men jag fortsatte att staka. Jag förvånades över hur stark jag kände mig. Jag som inte ens staktränat!. Jag konstaterade även att jag tyckte att det var mindre jobbigt att staka än att diagonala. Att använda armar och rygg kostade mig mindre energi än att använda benen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att - kunde tjejerna under tjejvasan staka hela vägen så kan jag också det. Sådana saker kan motivera mig. Jag kan säga saker som ”Det här är inget mot att föda barn” ”kan Kalla så kan jag” osv. Det stärker mig och får mig att orkar längre.

När jag tränade inför Vasaloppet tänkte jag ofta ”jag har ont nu men det är ingenting emot den smärta jag kommer att känna under Vasaloppet” Det hjälpte mig då. Sen att det visade sig vara jobbigare att träna inför Vasaloppet än att faktiskt genomföra det är en helt annan sak. Adrenalinet man får i spåret, alla glada leenden, stoltheten man känner varje gång man når en kontroll gör att nästan alla smärtor försvinner.

Just innan Risberg började min dock min nacke att kännas stel och armarna började bli möra. Jag tänkte – Det här tempot kommer jag inte kunna hålla hela vägen. Jag kände även av mitt ena knä. Att åka mellan spåren har den nackdelen att man inte får någon stabilitet vilket gör att man får använda sina små muskler i foten något som jag inte tränat upp.  Detta betydde att jag började snebelasta mitt knä som började ömma lite oroväckande. Jag tänkte – Alla som jag åker om nu kommer att åka om mig längre fram och de kommer att tänka ”varför skulle hon om oss för första början”. - Men jag får fan inte ge mig nu!

Just innan Risberg tänkte jag – I Risberg ska jag stanna och vila och äta mina matlådor som jag så omsorgsfullt förberett. Så blev det inte. En fördel och nackdel, beroende på hur man ser det, är att tempot i spåret alltid går ner lite just före en kontroll. Det är som att allas depåer börjar ebba. Det betyder att oavsett vilket tempo man vill hålla får anpassa sig. Det korkar igen. För min del var det nog ingen nackdel för det gjorde att jag fick lite gratis vila samtidigt som jag inte kunde ge mig själv dåligt samvete. Så när jag nådde Risberg, ätit en kexchoklad och fyllt på med vatten kände jag mig hur pigg som helst. Någon minut tog det och sedan bar det av igen mot Evertsberg. Jag hade då varit ute i två timmar och 58 minuter. Sträckan mellan Mångsbodarna och Risberg hade avverkats på en hastighet av 12,6 km i timmen.

I söndags låg jag i sängen hela dagen och såg på Vasaloppet. Snoret fyllde huvudet och jag mådde riktigt risigt.
Vid lunch behövde jag och hjärtat lite luft så vi åkte ner till Majorna och åt lite indiskmat. När vi kom hem fick vi lägga oss med fötterna i vädret igen. feberfrossa, nys-attacker och snormaraton avlöste varandra. Jag kände mig ynklig.

Idag har jag pluggat nere på stan. Vid fyra mötte jag upp hjärtat och vi åt varsin baugette på ett franskt café. Vid fem mötte vi upp hjärtats kusin David och tog fika nr. 2. Vid halv sju var det dags för middag och vi gick upp till Eva och Stefan, där vi avnjöt varsin skål med underbar gulaschsoppa i sällskap av hjärtats syster Madde, hennes fästman Jim och mormor Märta. Efter maten bjöd Märta på mandeltårta. Nu är vi hemma och ska snart hoppa i säng. (Börjar känna mig lite kryare nu, i morgon är jag nog nästan frisk!)

I fredags hade vi gäster. Atena, Mattias, Sanna och Pettson. På menyn stod
jordärtskocksoppa, kåldolmar och tryffeltårta. Efter maten spelade "Med
anra ord", ett spel som går ut på att beskriva ett ord som står på en lapp. Vi
delades in i lag om två och två. Jag kan lova er att det gick vilt till. Alla ville
vinna och vi skrattade så vi grät.

Ps. middagen avnjöts på vårat bröllopsporslin. Guldkantade fat, kristallglas,
silverbestik kändes mycket lyxigt.

Starten

Jag gick upp klockan tre på natten. Kläderna hade jag lagt i högar kvällen innan. Allt var sorterat i den ordning det skulle sättas på, trosor, strumpor, underställ osv. Frukosten var också färdig. Ostmackor packade prydligt i folie. Jag klädde på mig, åt och packade in i bilen. All utrustning var kontrollerad, skidorna var vallade nu skulle jag bara ta mig till starten.

Eftersom jag bodde utanför Mora fick jag ta bilen in till staden där jag fick byta till transferbus. Det gick jätte smidigt. Kan rekommendera att åka kollektivt till staren. Jag åkte den första bussen vid halv fem, även detta val är jag nöjd med. Eftersom bussen tar 2 timmar så är man vid starten en halv timme före start och vill man inte hämna sist i starten efter 10 000 åkare så är det bra att köa in i tid.

Nu hade jag dock inte sådan tur. Jag gjorde två fel. Jag klädde på mig massor av kläder innan jag åkte från Mora för att jag var rädd att jag skulle frysa vid starten. Detta visade sig vara en nit. I bussen var det jätte varmt och jag som hade tänkt ladda med mackor blev så överhettad att jag började må illa och kunde inte äta något. Jag hade dessutom missat att bussresan skulle ta två timmar vilket betydde att jag skulle ha ynka 30 min vid starten en tid som man knappast hinner börjar frysa på. När jag kom fram gick det också upp för mig hur väl organiserat loppet var. Man fick slänga sina överdragskläder i påsar längs startspåret. Jag hade inte behövt oroa mig för någonting.

Vid halv sju hämtade jag ut min startlapp. Där lärde jag mig en ny sak, hämta nummerlappen dagen före! Man ska fylla i en massa lappar med namn och nummer och det tar sin lilla tid. Vid tio över sju var jag klar och knatade ner till starten. Vid den tiden stod redan övervände del av de startande redan uppställda och några hade redan hunnit staka iväg eftersom starten gick klockan 7. Jag fick snällt ställa mig sist. När jag passerade startlinjen var klockan 07.32.

Jag hann inte mer än åka två meter innan problemen startade. Det var något fel på mina nyköpta stavar!? Trugorna satt åt fel håll och så fort jag tog i så åkte remmarna ur. Jag frågade flera åkare om hjälp men ingen förstod var problemet var och ingen kunde hjälpa mig. Jag försökte själv men utan gott reslutat. Jag kände hur tårarna kom smygande. Det fick bara inte vara sant! Jag hade planerat allt in i minsta detalj och så ska ett par förbannade stavar ställa till det för mig. Jag åkte några meter till och jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Jag fick ingen kraft, det gick inte, jag skulle vara tvungen att bryta. Tårarna började rinna längs mina kinder, förtvivlan sköljde över mig. Det var inte sant! Jag som hade tränat så hårt, förhållandena i spåret var perfekta och jag skulle inte få se hur långt det skulle ha räckt.

I början av första backen ville jag lägga mig ner på marken och dö. Jag kände mig förkrossad. Jag såg en man som stod och hejade vid kanten. Jag åkte fram till honom och snyftade att det var några fel på mina stavar och undrade om han kunde hjälpa mig. Jag förklarade hur ledsen jag var och hur jävligt allt kändes. Han tittade på mina stavar och såg direkt vad felet var. Stavarna var fel ihopsatta. Med lite trix och fix så hade han fixat det. Jag torkade mina tårar. Det hade tagit 10 min men lättnaden var överväldigande. Jag sa att han räddat min dag och han såg glad ut. Nu var det bara att bege sig ut i spåret igen.

Den ökända startbaken var tjock med folk, man kunde inte åka utan man fick snällt gå upp. Stämningen var på topp bland åkarna och man skämtade med de man passerade. Jag kände hur all nervositet började släppa och jag började njuta av dagen.