Du och Jag

I söndags låg jag i sängen hela dagen och såg på Vasaloppet. Snoret fyllde huvudet och jag mådde riktigt risigt.
Vid lunch behövde jag och hjärtat lite luft så vi åkte ner till Majorna och åt lite indiskmat. När vi kom hem fick vi lägga oss med fötterna i vädret igen. feberfrossa, nys-attacker och snormaraton avlöste varandra. Jag kände mig ynklig.

Idag har jag pluggat nere på stan. Vid fyra mötte jag upp hjärtat och vi åt varsin baugette på ett franskt café. Vid fem mötte vi upp hjärtats kusin David och tog fika nr. 2. Vid halv sju var det dags för middag och vi gick upp till Eva och Stefan, där vi avnjöt varsin skål med underbar gulaschsoppa i sällskap av hjärtats syster Madde, hennes fästman Jim och mormor Märta. Efter maten bjöd Märta på mandeltårta. Nu är vi hemma och ska snart hoppa i säng. (Börjar känna mig lite kryare nu, i morgon är jag nog nästan frisk!)

I fredags hade vi gäster. Atena, Mattias, Sanna och Pettson. På menyn stod
jordärtskocksoppa, kåldolmar och tryffeltårta. Efter maten spelade "Med
anra ord", ett spel som går ut på att beskriva ett ord som står på en lapp. Vi
delades in i lag om två och två. Jag kan lova er att det gick vilt till. Alla ville
vinna och vi skrattade så vi grät.

Ps. middagen avnjöts på vårat bröllopsporslin. Guldkantade fat, kristallglas,
silverbestik kändes mycket lyxigt.

Starten

Jag gick upp klockan tre på natten. Kläderna hade jag lagt i högar kvällen innan. Allt var sorterat i den ordning det skulle sättas på, trosor, strumpor, underställ osv. Frukosten var också färdig. Ostmackor packade prydligt i folie. Jag klädde på mig, åt och packade in i bilen. All utrustning var kontrollerad, skidorna var vallade nu skulle jag bara ta mig till starten.

Eftersom jag bodde utanför Mora fick jag ta bilen in till staden där jag fick byta till transferbus. Det gick jätte smidigt. Kan rekommendera att åka kollektivt till staren. Jag åkte den första bussen vid halv fem, även detta val är jag nöjd med. Eftersom bussen tar 2 timmar så är man vid starten en halv timme före start och vill man inte hämna sist i starten efter 10 000 åkare så är det bra att köa in i tid.

Nu hade jag dock inte sådan tur. Jag gjorde två fel. Jag klädde på mig massor av kläder innan jag åkte från Mora för att jag var rädd att jag skulle frysa vid starten. Detta visade sig vara en nit. I bussen var det jätte varmt och jag som hade tänkt ladda med mackor blev så överhettad att jag började må illa och kunde inte äta något. Jag hade dessutom missat att bussresan skulle ta två timmar vilket betydde att jag skulle ha ynka 30 min vid starten en tid som man knappast hinner börjar frysa på. När jag kom fram gick det också upp för mig hur väl organiserat loppet var. Man fick slänga sina överdragskläder i påsar längs startspåret. Jag hade inte behövt oroa mig för någonting.

Vid halv sju hämtade jag ut min startlapp. Där lärde jag mig en ny sak, hämta nummerlappen dagen före! Man ska fylla i en massa lappar med namn och nummer och det tar sin lilla tid. Vid tio över sju var jag klar och knatade ner till starten. Vid den tiden stod redan övervände del av de startande redan uppställda och några hade redan hunnit staka iväg eftersom starten gick klockan 7. Jag fick snällt ställa mig sist. När jag passerade startlinjen var klockan 07.32.

Jag hann inte mer än åka två meter innan problemen startade. Det var något fel på mina nyköpta stavar!? Trugorna satt åt fel håll och så fort jag tog i så åkte remmarna ur. Jag frågade flera åkare om hjälp men ingen förstod var problemet var och ingen kunde hjälpa mig. Jag försökte själv men utan gott reslutat. Jag kände hur tårarna kom smygande. Det fick bara inte vara sant! Jag hade planerat allt in i minsta detalj och så ska ett par förbannade stavar ställa till det för mig. Jag åkte några meter till och jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Jag fick ingen kraft, det gick inte, jag skulle vara tvungen att bryta. Tårarna började rinna längs mina kinder, förtvivlan sköljde över mig. Det var inte sant! Jag som hade tränat så hårt, förhållandena i spåret var perfekta och jag skulle inte få se hur långt det skulle ha räckt.

I början av första backen ville jag lägga mig ner på marken och dö. Jag kände mig förkrossad. Jag såg en man som stod och hejade vid kanten. Jag åkte fram till honom och snyftade att det var några fel på mina stavar och undrade om han kunde hjälpa mig. Jag förklarade hur ledsen jag var och hur jävligt allt kändes. Han tittade på mina stavar och såg direkt vad felet var. Stavarna var fel ihopsatta. Med lite trix och fix så hade han fixat det. Jag torkade mina tårar. Det hade tagit 10 min men lättnaden var överväldigande. Jag sa att han räddat min dag och han såg glad ut. Nu var det bara att bege sig ut i spåret igen.

Den ökända startbaken var tjock med folk, man kunde inte åka utan man fick snällt gå upp. Stämningen var på topp bland åkarna och man skämtade med de man passerade. Jag kände hur all nervositet började släppa och jag började njuta av dagen.