Du och Jag

Kolhydratsladdningen
Jag hade läst på i boken ”En svensk klassiker, den stora utmaningen för motionär och elit” av Camilla Porsman hur man skulle lägga upp sin kolhydratsladdning både före, under och efter loppet. Kolhydrater som nu förtiden är hatade och ratade hyllades plötsligt. Jag fick insikt om glykogenets betydelse. Visste ni exempelvis att när man ”går in i väggen” då är kolhydratersdepåerna tömda och kroppen börjar bränna fett. Att bränna fett kanske är bra för den som vill gå ner i vikt men för en långdistans idrottare är det förödande. När kroppen börjar bränna fett blir kroppen och huvudet segt. Man får mjölksyra och känner sig sliten. Det är därför det är så viktigt att ladda kroppen rätt inför ett lopp.

Med all denna nya insikt påbörjade jag min laddning när det var en vecka kvar till start. Men jag hann bara börja innan planen kraschade. Att äta massor av pasta är inte och kommer aldrig bli min grej.  I stället ökade jag mängden frukt, mängden gröt på morgonen, och mängden kvällsmackor. Lite panik kom smygande, jag måste få i mig mer kolhydrater. Min väg fick bli den icke-rekommenderade ”godis och sötsaker vägen”. Att jag är ett godismonster vet de flesta, och visst det är inte de ultimata kolhydraterna men det var i alla fall några. Dagarna innan blev det tre semlor och en påse godis om dagen.

Fyra dagar innan loppet började magen krångla. Mycket stilla sittande och sockerstinn diet verkade irritera min känsliga mage. Aptiten var dålig och jag fick tvinga i mig mat. Två dagar före loppet kunde jag knappt äta alls, magen vände sig och jag såg på maten utan känslor. Paniken kom igen, jag måste få i mig mat.

Dagen innan loppet gick frukosten bestående av två ostmackor och en risifrutti bra. Sämre gick det vid lunch när jag knappt fick i mig en halv portion lax med grönsaker och potatis. På eftermiddagen började jag känna mig illamående. Jag gick från fik till fik i Mora för att hitta något som jag kunde få ner i magen. Det slutade med att jag beställde en smootie på Waynes och bestämde mig för att jag inte fick gå hem förens jag fått ner den. Det tog 2 timmar! Vid sextiden pillade jag i mig 15 Scan köttbullar och sedan vände det. Middag och sedan två ostmackor fick det bli innan jag vid 8 tiden hoppade i säng. Vid klockan två vaknade jag och åt en kexchoklad och drack en halv liter vatten. På morgonen klockan tre när jag skulle upp hade jag förberett två ostmackor, dessa sköljdes ner med en redbull och en flaska vatten.

Det jag kan konstatera är att kolhydratladdning var svårt. Min mage förstod inte vad jag höll på mig och när tävlingsnerverna började smyga sig på med fyra dagar kvar till start försvann all form av aptit. Men med facit i hand inser jag att jag inte behöver mer än ca 3-4 dagars kolhydratsladdning. För det man ska veta är att kolhydratslagringen endast räcker till 2,5 timmes ansträngning, oavsett hur mycket du knaprat i dig innan.
Jag som fyller på varje timme när jag tränar behöver inte så stora reserver.

Det man kan tänka på dagarna före är att man ser till att inte kolhydratlagrena töms. Det är bättre att äta lite för mycket än lite för lite och att vila. Orsaken till att man inte vill köra hårda pass innan är inte bara att man ska känna sig stark och fräsch utan att man inte vill tömma de lager man byggt upp.

En sista lärdom jag fick var att inte oroa sig. Visst var kanske inte semlor och godis en optimal uppladdning men den funkade för mig. Man ska lyssna på sin egen kropp för den reglerar sig själv i stor mån.

Den behövliga sömnen
Man ska sova för att vara pigg men hur ska det gå till när det enda man tänker på så fort man blundar är allt man ska och kan göra. Veckan före Vasaloppet var min kropp uppe i högvarv. Så fort jag gick och la mig kom tankarna, ”Tänk om det blir mycket trafik?” ”Vad ska jag äta för frukost?” ”Vart ska jag parkera?” osv. Det var ett gissel och jag sov oroligt.

Tre dagar före start var sömnen näst intill obefintlig. Jag somnade vid sent och vaknade vid sextiden. På dagarna gick jag i som i en trans. Ögonen var trötta men adrenalinet höll mig vaken.

Natten innan loppet gick jag och la mig vid klockan 8 men jag somnade först vid kvart över tolv. Vid tre skulle jag upp och åka in till Mora för att ta transitbuss till Sälen. Det jag kan konstatera är att jag har mer tävlingsnerver än jag trott. Jag var varken stressad eller plågad, jag var laddad och ville att allt skulle vara välplanerat. Inget fick gå snett.

Tanken om Vasaloppet

Idén att åka Vasaloppet har som hos många andra svenskar funnits hos mig länge. En tanke, men inte mer. Sen såg jag programmet Allt om Sverige. Ett program som tar en grupp amerikaner till Sverige för att de ska finna sina svenska förfäder. Under programmet fick deltagarna ett par frågor, bland annat ställdes frågan -Vad är Vasaloppet för någonting? var på en av deltagarna svarade ett skidlopp som alla svenskar vill göra men som man aldrig gör. När han sa det skrattade jag till och tänkte – ja så är det verkligen. Tanken om Vasaloppet växte sig starkare. Inte skulle jag väll bli en av dem som alltid sa att jag skulle genomföra loppet, men aldrig gjorde det. Jag beslöt mig för att anmäla mig. Vad är väll en anmälan? Jag kan ju alltid sälja startplatsen om jag ändrade mig och dessutom är träningstid aldrig bortkastad tid.  (september 2011)

Träningen inför loppet

I november började uppladdningen. Min vanliga träning utbyttes mot skidspecifik träning. 2 gånger i veckan körde jag ett långpass på crossmaskinen. Passen varierade mellan 1,5-2 timmar. Mellan dessa pass underhöll jag konditionen med lättare löpning och spinning. Styrkemässigt körde jag ett rygg- och ett bröstpass i veckan med fokus på de stora muskelgrupperna.

Laddningen gick bra till en början tills jag fick ett virus och blev tvungen att äta penicillin en månad. Musten gick ur mig och jag kände hur musklerna rann av kroppen. Att komma tillbaka efter en månads uppehåll var mentalt tungt. Räddningen blev en semesterresa till Trysil. Under semestern, som egentligen var avsatt för slalom, lyckades jag klämma in de första längdskidspassen. Jag började lugnt med 1,2 mil, för att snabbt trappa upp till 2,5 mil per dag. Semestern avslutades med en tur på 4,5 mil och sammanlagt hade jag skrapat ihop 14,5 mil.

Med milen i kroppen stärktes självförtroendet och motivationen. Det enda jag kunde tänka på var loppet och min uppladdning. Det enda jag pratade om var vad, hur och när jag skulle göra olika skidrelaterade saker. Men snön lyste med sin frånvaro i Göteborg och jag insåg snabbt att det enda sättet att få mil i kroppen är att börja "jaga snö".

I början av januari åkte jag upp till Lindvallen över en lång helg, körde två lång pass på 4,5 och 5,5 mil. Därefter bar det av till Värmland där jag stretade runt på Kalhyttans konstsnöspår i Filipstad 4,5 mil totalt. Sen åkte jag hem till Göteborg igen. Två veckor på gymmet med varierad lätt träning följde. Sen bar det av upp till fjällen och Tandådalen. Resan inleddes med att jag, Andreas och Christian provade spåret som gick mellan Sälen stadium och Sälen by för att sedan prova på den ökända startbacken i Vasaloppsspåret. Med 3 mils start på helgen och sedan efterföljande 5,4 mil, började formen kännas fin.

Efter resan var det några stillsamma veckor i Göteborg med svikande motivation. I början på februari åkte jag sedan upp till Umeå, där jag betade av en rad mil. Kroppen började kännas sliten och skidåkningen kändes för första gången som ett nödvändigt ont. I slutet på Umeå vistelsen vände det och jag  fick till en riktigt bra dag i spåret med 4 mil. Jag kände mig återigen stark. Milen hade förbättrats från 1h 10 min i Trysil till 50 min och jag hade börjat staka lätt på raksträckorna.

Efter Umeåresan åkte jag till Värmland där jag fick en dags teknikträning med Matthias Svan. Jag lärde mig om stakning och balans. Jag blev filmad och korrigerad. Nu var det bara två veckor kvar till Vasaloppet och jag tvekade på om min träning var tillräcklig. Klarar jag nio mil? Jag har aldrig kört mer än 5 mil och alltid när jag åker tar tar jag långa fika pauser.

På hemmaplan började min sjuka omgivning göra sig påmind och en morgon kändes halsen lite rostig. Det var en blandad känsla. -Gud vad skönt nu kan jag ställa in, - å andra sidan nu får jag inte veta hur långt min träning skulle ha tagit mig. Jag bet ihop och bestämde mig för att inte bli sjuk. Det ska tilläggas att jag är sjuk vart annat vart tredje år så det är inget som hör till vanligheterna.

Från början hade min plan varit att vila den sista veckan innan loppet men med en förkylning hängandes luften vågade jag inte slappna av. Jag körde lättare pass med löpning ca 30 min per dag, 30 min stakning och balansträning på balansplatta. Plötsligt var det fredag och det var ynka två dagar kvar till loppet. I kroppen fanns 53 mil skidåkning, varav ca 5 långpass över 4 mil, 6 långpass på crossmaskinen, 3 mil på stakmaskin.  Frågan var om det skulle räcka…

Material
Under hela min träningsperiod åkte jag på min mammas gamla skidor. Skidorna hade inte mycket till glid. Med en vecka kvar till loppet tyckte min man att det var dags för mig att införskaffa ett par nya åkbara skidor. Det blev ett par Madshaus. Dessutom hade Svan sagt att min stavar var 5 cm för korta så det fick bli ett par nya Swix stavar i composit material.

Kläder och utrusning
Inför loppet hade jag införskaffat: Ett vattenbälte, skidbyxor, ryggsäck, skidglasögon, valla, nesserat, tunna skidhandskar, värmekuddar, pannband, sportstrumpor, underställ och lite andra små saker. Ett projekt som jag till en början trodde skulle kosta 1000 kr (anmälningsavgiften) hade helt plötsligt runnit i väg. Plötsligt var jag kittad från topp till tå med ny utrustning.

I morgon kommer ett inlägg om hur jag la upp mitt lopp, vad jag gjorde bra och vad jag gjorde mindre bra och mina intryck av upplevelsen.